Vad är egentligen rätt eller fel, gott eller ont? Hur tar man reda på det, eller är det något som inte går att veta i förhand?

Denna frågeställning är ytterst intressant och relevant för mig, som för de allra flesta. - I det privata livet, i yrkeslivet, i den politiska debatten och i andra sammanhang. Majoriteten av dessa situationer handlar om ett moraliskt ställningstagande och vår kapacitet att värdera personliga angelägenheter mot vad som är etiskt och moraliskt rätt. och vad är då moraliskt rätt? Det är emellertid inte särskilt lätt att veta! Är det handlingens inneboende värde eller dess effekter som ska värderas högst? Vi har ju alla dessutom olika tycke i mångt och mycket..

Personligen står jag inte inför mödosamma beslut i yrkeslivet eller politiskt - Den tiden kommer, snarare handlar det om beslut på det privata planet som skapar massa ångest. 

Även om besluten på det personliga planet handlar om mig själv och innefattar en mindre omfattning människor än de som sker på samhällig nivå, så sammanfaller strukturen av dessa ställningstagande varandra.

Jag skulle nog säga att jag värderar handlingens inneboende värde högre än effekten av den. Vilka avsikter personen har med det hon gör,dvs. om tanken är god så spelar det inte lika stor roll om slutresultatet inte riktigt fick den effekt man hade hoppats på. Inte för att konsekvenserna av en handling inte är betydelsefulla nog, utan för att jag vet att man inte alltid lyckas uppnå de resultat man vill och att en moraliskt korrekt tanke då kompenserar för detta. Däremot menar jag också att det är viktigt att vara medveten om hur man rättfärdigar sina åsikter, dvs. att man förstår metoderna och hur man själv resonerar. Det är viktigt att beakta båda delar!

 

Det är inte möjligt att i alla situationer förstå vad som är rätt att göra. Saknar man kunskap och förståelse för olika processer, är det orimligt att  ställa dessaa krav!

På det privata planet är det dock annorlunda, jag menar att det inte alls är särskilt svårt att veta vad som är det rätta att göra utan det svåra är att i själva verket göra det. Jag har ett förnuft som talar om för vad som är bra eller dåligt för mig. Skulle jag lyssna till detta förnuft i alla situationer hade jag många gånger sluppit må så dåligt. Jag hade definitivt inte haft en ätstörning, eller tillåtit personer som får mig att tveka på mitt eget värde och förmåga ha så stor inverkan på mitt liv. Varför är man så otroligt vek och feg? Det är väl rädslan för effekten och konsekvenserna som spökar? Bättre att stanna kvar i det trygga och invanda.. sjukt egentligen.