Tiden har en sån magisk effekt, att även det som i ena stunden känns oumbärligt, sakteliga går över eller avtar efter ett tag. Ångest är en stark kraft inom oss människor, och den har en förmåga att i dess mest brutala skepnad fullständigt ta över det mänskliga psyket.

 

Herre gud vad fort tiden går, och vad mycket som händer under tiden. Ibland tar jag mig tid att reflektera över livet med all rätt och vad som framgår när jag gör det är rätt jäkla fantastiskt.

I skrivande stund känner jag mig ganska rastlös och både en och ett flertal självdestruktiva tankar har kommit och gått. I mer än halva mitt liv har jag haft en sån överjävlig relation till mat. Det har varit en ständig kamp mellan den yttre strävan och den inre överlevnads instinkten.

 

Häromkvällen, när jag satt och fikade med Mr fick jag en såndär övergrym känsla i kroppen.  medan jag åt nutellamackor och drack mitt te tänkte jag att fyfan vad mycket jag har åstadkommit på så kort tid. För inte så många veckor sedan hukade jag mig över toalettstolen och trodde att livet snart skulle vara över, och nu ser jag helt plötsligt vägen ur denna låånga mörka tunnel. Jag är övertygad att jag kommer bli fri.